Prins Eugen på Sundbyholms Slott 

             

Sommaren 1893 tillbringade prins Eugen på Sundbyholms Slotts egendomar. Till en början fann han inga lämpliga motiv att måla, men så småningom väcktes hans intresse av molnen, vilket framgår av ett brev han skrev denna sommar:

"Det som intresserar mig nu är moln, sådana där väldiga moln som vitgula simma omkring och pösa i den blå luften, men moln är oroliga modeller."

I denna målning är de dramatiska molnformationerna av central betydelse och tillsammans med det gamla övergivna slottet motsvarar de den känsla av ensamhet och själslig oro konstnären upplevde vid denna tid. Om sina avsikter med målningen har han berättat i ett brev hem till modern, drottning Sophia:

"Jag ska försöka få fram något ängsligt, ensamt övergivet. Väldiga ovädersmoln, en kal backsluttning med ensamma förvridna buskar, skrikande kajor och skriande disharmoni i färgen."

De fåglar som nämns i brevet fanns med i den första skissen till motivet men saknas i den fullbordade målningen. I ett senare brev beskriver konstnären motivet ytterligare:

"Slottet ligger där förfallet och oberört mitt i naturen som är evigt densamma med solen som lyser och moln som vältrar sig fram."

Prins Eugen var osäker på hur målningen skulle tas emot av publik och kritik, men var ändå helt inriktad på att lämna ifrån sig ett ärligt arbete. Resultatet blev storartat och Det gamla slottet betraktas vid sidan av Molnet som konstnärens mest betydande verk. Det vita slottet med sitt röda tegeltak och omgivande grönska har blivit en välkänd symbol för 1890-talets nationalromantiska måleri i Sverige.

Signatur G.S.